uraskanielden

Jag vet, jag tjatar om detta. Men det är så uppenbart i den här filmen.

"Det är dömt att inte fungere", sa J. "Man skulle bare saje till dem i första scenen; ´lägg ner, de e ingen mening´."
"Nej, nej det finns verkligen hopp för dem båda", tror I. "Om de bara kommer till Paris."

Det unga paret försökte skapa något som byggde på en attraktion. Men sen mötte de aldrig varandra riktigt.
"Hon visste inte vilken jättedator han skulle jobba med för hon var helt ointresserad av att ta reda på vad han såg för möjligheter och dragningskraft i det, vad det betydde för honom. Och han köpte hela Parisgrejen utan att leta i henne efter vad hon sökte", sa T helt klokt. 

"De var varandras motpoler och kunde inte mötas eller jämka. Han var för rädd och hon var för ansvarslös."

Man kan tycka att han bara ser till sitt jobb och att försörja familjen (strukturerna). Och att det är något fegt över det. Något som han gömmer sig bakom för att han inte vågar leva och känna. Men kanske är det just av kärlek till familjen som han gör det. Och kanske är det så att den enda kärleken hon har är kärleken till sig själv. Och sin teater. (Begäret). Det är något helt annat än kärleken i en relation. Hon tar till och med bort deras barn och förlorar sig själv och allt på slutet. 

Det är som om filmskaparen vill säga att det blir farligt och osunt att bygga något på attraktion och begär. Eftersom man kan "gå förlorad". Och att de här (tråk)strukturerna ska finnas för att man ska kunna ha en kärleksfull relation. Men filmen gör det så paradoxalt för det finns heller inget i det strukturella som är bra för dem. Det verkar inte som om något av det fungerar. Hennes passion driver henne till döden och hans vilja att ordna kring familjen ger ingen känsla av kärlek.

På det sättet går man ju också förlorad även om strukturerna kan göra så att det till ytan i alla fall ser ut som om man lever ett hyfsat tillfredsställande liv. Det blir bara mindre dramatisk förödelse. Men lika smärtsam. Och han blir ju förresten potent först när han struntar i konsekvenserna.



"Hur ska man göra för att hjälpa paret?", undrade P.

När det någon gång var bra och fint mellan dem fanns det tillit, närhet och närvaro. De vill i alla fall försöka hitta tillbaka till känslan.

I tycker att de skulle åka till Paris och att det skulle bli bra för dem. De kunde hitta något gemensamt eller i alla fall ta reda på om det finns någonting för dem hos sig själva att bygga på. (I - kommentera om det var något annat du menade.) Det var fint sagt.

Jag tror inte att det är kört men jag måste tyvärr säga att egenterapi nog är den enda lösningen. Att hitta sitt sanna själv bland alla falska de byggt upp och att deras sanna själv får mötas. Jag tror inte på att en ny miljö kan föra dem samman. Men jag tror att de måste hitta sig själva först för att sen kunna ta in varandra. Hoppas det kommer en uppföljare på filmen eller en variant där de blivit räddade i tid...