Det var värt att vara ett UFO
I tisdags när jag hade simträning med barnen kände jag mig sådär lite låg när jag kom dit. Jag tänkte på vår idolföreläsare som vi hade förra terminen och att hon sagt att
"när man har sina dagar där man är lite låg och extra känslig och bräcklig är det kanske då man gör det bästa arbetet med patienterna, för då är man extra inkännande..."
I tisdags tänkte jag på det hon sagt. Fast tvärtom. Eller jag tänkte att det är en bra att kunna vara lite bräcklig så för det gör någonting med kontakten. Och närvaron. Och att barnen kan känna det. Det kan ha en del att göra med att barnen känner sig lite tryggare med mig nu när vi lärt känna varandra mer men jag tänker att det är inte bara det. De kom fram och bad om hjälp med flytvästarna och min favorit - T kom fram och sa "såg du hur duktig jag var?" Det har hon aldrig gjort förr utan bara tillsynes verkat skita i allt och alla.
Att få den kontakten med barnen är värt hela min UFO-i-simhallenkänsla som jag haft då och då under vintern. Och med barn får man vara med. Det spelar ingen roll om man säger något eller inte. Och jag älskar att stå där och räkna längder när de kämpar på i sitt klädsim eller ryggcrawl. Och när de längddyker och vägrar ge sig. Och de kämpar och det blir så tydligt vilka förändringar som sker på bara några veckor. Hur fina bentagen är nu jämfört med i början av terminen.
