uraskanielden

Terapi går ut på att känna, växa och läka

Till Tomas Eriksson: Jag har följt debatten om den psykodynamiska psykoterapins roll och dess verkningar i förhållande till andra metoder och bland annat läst dina insändare i Dagens Medicin nr 17/09 och i Svenska Dagbladet.

Du har haft ett långt yrkesverksamt liv som psykiater. Ett liv kantat av möten. Med människor. Du har ställt diagnoser och skrivit ut läkemedel. Du har engagerat dig djupt i att ta bort symtom och att lindra smärta. Du har dagligen mött patienter vars egen historia är den absolut viktigaste för dem. Där förutsättningarna för både den som ska läka någon och för den som ska läkas är att man har kontakt med sina känslor. Trots det anser du att psykodynamisk psykoterapi inte har någon roll att spela. Beror det på att det är lättare att leva i en vardag där du slipper tänka på vad som egentligen är sanning och äkta i arbetet med dina patienter? Och där du slipper ta kontakt med dina känslor och möta dina patienter där de är? Det är enklare att bara "köra på" i tron att det du gör är det enda rätta.

Varför du gjort dina val och arbetat på ditt sätt kan ju inte jag veta. Det kan vara smärtsamt att berätta och tänka kring sin historia. Men det finns en ny chans för dig. En möjlighet att växa, att lära känna dig själv och hitta ditt sanna jag. Chansen att på riktigt få komma i kontakt med dig själv. Chansen att någon gång i livet få kunna känna vad det egentligen är att vara närvarande i nuet. Jag tycker det är på tiden att du får möjligheten att möta människor på riktigt, som individer. I förtätade möten och riktiga relationer. Därför önskar jag att jag kunde ge dig en present - en psykodynamiskt  inriktad terapiutbildning.

"Varför ska jag gå en psykodynamiskt inriktad utbildning när psykodynamikerna inte ens kan ge migsvar på tal i insändaren?" Men det är just det du kommer att förstå. Du kommer att fatta att psykodynamikerna inte kan "vinna"

den här debatten i tidningarna för det krävs ord för att ge sig in i den. Ett språk. Och när det gäller psykodynamisk terapi har språket en underordnad funktion. Det är det som är grejen. Det finns något som står över (eller under beroende

på hur vi vill se det) språket och det är känslan. En känsla som saknas i andra behandlingar men också en viktig faktor för att en människa ska läka.

Det går inte att förmedla en sådan djup och innerlig känsla av hur det är att växa i terapi. Ingen som inte varit trasig kan förstå terapins roll i att bli hel igen - ingen kan förklara för det finns inte ord för det. Precis som det inte heller finns ord för att beskriva hur det är att riktigt innerligt älska någon. Eller att uppleva lycka eller sorg. För att förstå innebörden av den psykodynamiska terapin måste man känna. Terapi är att känna, växa ochatt läka. Och det finns inga quickfix för att växa och bli en hel människa.

Jag vill hjälpa dig att öppna dörren till något äkta och verkligen levande. Och nu undrar du säkert fortfarande vad en sådan utbildning skulle ge dig. För det första kommer du att få förståelse för något som är unikt endast för psykodynamisk terapi, och som ändå är förutsättningen för att man ska läka. Relationen. Ingen som jobbar med patienter har undgått att märka att de patienter som får kontinuerlig kontakt med människor mår bättre än de som bara får läkemedel utskrivet till sig. Du måste bygga upp en sann och tillitsfullrelation för att du ska våga leva. Enhållande plattform. För det andra kommer du att upptäcka den trygga basen. Det lekområde där man vågar utforska, tänka och känna. Ett lekområde utan minor. Och utan skuld och skam. Förutsättningarna för att vi ska kunna växa, nämligen intoning, spegling och bekräftelse. Gränssättning och försiktighet, att inte bli slarvad med.

Så ta nu chansen, Tomas. Att växa. Att komma i kontakt med dig själv. Att vara mitt i smärtan, det är trösten. Det är det som är att leva. Och du kommer att älska det.

AnnaSara Holmgren

är psykoterapi­studerande,

Uppsala.