uraskanielden

Vart tog januari vägen? När jag tänker tillbaka känns det mest som att jag har ägnat mig åt att förstå hur jag ska klara mig så bra som möjligt i min värld som jag mer och mer sugs in i och blir en del av. Med eller mot min vilja. Och jag letar ständigt efter strategier att förhålla mig till allt som sker. 

Förra veckan hade vi verksamhetsplanering med fokus på hur vi ska förbättra våra rutiner. Första uppgiften var att tänka ut och skriva ner på post-it-lappar vilka rutiner som fungerar och inte fungerar. Jag hade svårt. Har jag några rutiner överhuvudtaget i mitt jobb där en dag inte är den andra lik? Jo det måste jag väl ha. Bara det att de skiljer sig åt från de andras, inte lika handfasta. Vad har jag gemensamt med dem? De som jobbat här i tjugo år. Vilka rutiner har de som jag kanske också borde ha?

Det blev ganska tydligt för mig, det som är en enda jätterutin och som är helt självklara för de andra men som jag fortfarande stångas med. Kulturen.

"HUR GÖR MAN I DEN HÄR VÄRLDEN?", skrev jag med stora bokstäver på en av mina lappar.

Just senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt för mig att det inte räcker med ödmjukhet och att lyssna på folk för att nå framgång. Jag måste kunna spelreglerna också.






Exempel. Förra fredagen hade jag externt möte med ett gäng människor från delar av vår organisation. Vi skulle äta lunch på en restaurant i en stor fin domstolsbyggnad och jag hade beställt ett eget rum för oss. När vi väl kom in i det pampiga lunchrummet med stenväggar och valv och skulle slå oss ner kring det stora runda bordet var det inte dukat.

"Varför är det inte dukat?" - utbrast någon i mitt projekt. "Du har väl inte beställt bricklunch?"

Bricklunch lät just nu som det mest katastrofala som någonsin kunde inträffa. Som ett straff någon får som har gjort något väldigt dåligt. Jo, jag hade beställt bricklunch.

När jag bokade rummet (väldigt nöjd över min fina framförhållning för flera veckor sedan) och fick frågan om maten skulle serveras i rummet eller om vi skulle hämta själva (sk bricklunch) hade jag resonerat som så:
1. Går man och hämtar själv får man välja mellan olika maträtter, sitter man kvar blir det bara ett alternativ. Chansen är alltså större att alla får vad de vill ha om man går och hämtar.
2. Bricklunch är billigare. Eftersom jag ofta tänker på hur min käre far går igång när diskussionen om hur skattebetalarnas pengar används och att jag ofta präktigt nog väljer att resa andra klass när jag reser i jobbet var detta heller inga konstigheter för mig.

Men så resonerade tydligen inte de här mötesdeltagarna. Att beställa bricklunch är tydligen förbjudet i "den här världen". Det är kränkande och de känner sig mindre värda då. Man gör det bara inte. 

"Jojo, det märks ju att ni satsar på oss..", fick jag höra.

Jag höll god min, sa inget om mina argument och lovade att nästa gång vi ses blir det inget på bricka. Feg som jag är.

När jag kom hem till min planeringsdag berättade jag om min "tabbe". De flesta förtstod inte problemet och tyckte verkligen att jag gjort bort mig. Det är klart att de förstår varför de här människorna blev så upprörda! Ett fåtal höjde på ögonbrynen. Och det är det som blir så tydligt med kulturen. Är du med eller inte? Ni som läser detta och inte tillhör "den här världen" tycker antagligen att det jag berättat är ganska absurt. För er som är en del är det en självklarhet.

Men men. Jag kör på ett tag till. Det är ju lärorikt och spännande. Dock önskvärt med någon typ av manual för hur man gör i den här världen...