Fjällvandring del II - första anhalt Uppsala
"Det ska inte bli så värst fint väder i övre norrland nästa vecka" sa Em när jag steg in i köket för att äta frukost. Jag har äntligen semester nu och gjorde min första anhalt i Uppsala hos Em innan jag åker vidare med flyget till Kiruna och starten på den långa marschen.
Hon pekade på väderprognosen på baksidan av UNT. Hela Sverige är ganska rött utom område 1 och 2 på kartan som är gula med moln och regndroppar. "Dessutom sa de på väderleksrapporten på radion att det skulle bli fint i hela landet nästa vecka. Utom i de nordligaste delarna."
Typiskt. Jag har gått omkring och gnällt hela året över den hemska och in i märgen kalla vintern - och vad gör jag? Jo så fort semestern kommer och solen steker övriga Sverige, ja då drar jag på fjällvandring. I regn. Lite knäppt är det ju.
Fast egentligen gör det inget. Jag ska försöka tänka bort regnet och fokusera på annat i naturen.
"Du har väl ordentliga regnkläder med dig?" fortsatte Em. Det var ännu en av de frågor hon ställt som jag var tvungen att svara nej på:
"Har du mat med dig?"
"Har du fettat in skorna?"
"Har du köpt myggmedel?"
Hon suckade när hon såg mina överdragsjoggingbyxor. "De där kommer att bli blöta direkt". Och så fick jag låna hennes regnbyxor (som så många tusen andra grejer jag lånat av henne - allt från våtdräkt till ullfett och vantar) efter att hon hjälpt mig att vaxa in skorna.
"Hur långt ska ni gå nu då?" frågade Em.
"Fjorton mil. Två mil om dan. Men om det ska bli regn på måndag kanske vi kan gå lite längre de första dagarna. Typ tre mil om dan..." tyckte jag.
"AnnaSara. Ni kommer inte att orka mer än två mil om dan - det är ingen asfaltsväg ni ska gå..."
Det är rätt svårt att föreställa mig hur knagglig vägen kommer att vara. "Kanske behöver man stavar" sa jag undrande till Em när vi slog följe in mot stan lite senare.
När jag satt på Arlanda en bit in på dagen ringde min farbror K.
K: "Fjorton mil, då ska ni vara ute i två veckor eller? Du kan nog inte räkna med att gå mer än en mil om dan..."
Jag: "Näe, två mil om dan. Vi ska vara ute en vecka. Den andra ska vi vara tillbaka..."
K: "AnnaSara, det är ingen asfaltsväg ni ska gå!! Och du har väl stavar. Utan stavar går det inte. AnnaSara, jag vet att du är spenstig men..."
Äsch det kommer att ordna sig. Jag har aldrig varit med om att det inte gjort det. Den enda farhågan jag egentligen har är att min vandringskompis ska bli sjuk (sämre). Han har tydligen åkt på en förkylning och meddelade häromdan att han har ordentlig hosta. För fjällvandra kan man inte göra själv.
Jag är verkligen glad över och kommer antagligen vara oändligt tacksam över att jag gjorde min första anhalt hos Em.
Nu hoppas jag bara på att min fjällvandringskompis dyker upp. Någorlunda frisk. På hotell Scandic Ferrum i Kiruna 18.30 ikväll.
Hon pekade på väderprognosen på baksidan av UNT. Hela Sverige är ganska rött utom område 1 och 2 på kartan som är gula med moln och regndroppar. "Dessutom sa de på väderleksrapporten på radion att det skulle bli fint i hela landet nästa vecka. Utom i de nordligaste delarna."
Typiskt. Jag har gått omkring och gnällt hela året över den hemska och in i märgen kalla vintern - och vad gör jag? Jo så fort semestern kommer och solen steker övriga Sverige, ja då drar jag på fjällvandring. I regn. Lite knäppt är det ju.
Fast egentligen gör det inget. Jag ska försöka tänka bort regnet och fokusera på annat i naturen.
"Du har väl ordentliga regnkläder med dig?" fortsatte Em. Det var ännu en av de frågor hon ställt som jag var tvungen att svara nej på:
"Har du mat med dig?"
"Har du fettat in skorna?"
"Har du köpt myggmedel?"
Hon suckade när hon såg mina överdragsjoggingbyxor. "De där kommer att bli blöta direkt". Och så fick jag låna hennes regnbyxor (som så många tusen andra grejer jag lånat av henne - allt från våtdräkt till ullfett och vantar) efter att hon hjälpt mig att vaxa in skorna.
"Hur långt ska ni gå nu då?" frågade Em.
"Fjorton mil. Två mil om dan. Men om det ska bli regn på måndag kanske vi kan gå lite längre de första dagarna. Typ tre mil om dan..." tyckte jag.
"AnnaSara. Ni kommer inte att orka mer än två mil om dan - det är ingen asfaltsväg ni ska gå..."
Det är rätt svårt att föreställa mig hur knagglig vägen kommer att vara. "Kanske behöver man stavar" sa jag undrande till Em när vi slog följe in mot stan lite senare.
När jag satt på Arlanda en bit in på dagen ringde min farbror K.
K: "Fjorton mil, då ska ni vara ute i två veckor eller? Du kan nog inte räkna med att gå mer än en mil om dan..."
Jag: "Näe, två mil om dan. Vi ska vara ute en vecka. Den andra ska vi vara tillbaka..."
K: "AnnaSara, det är ingen asfaltsväg ni ska gå!! Och du har väl stavar. Utan stavar går det inte. AnnaSara, jag vet att du är spenstig men..."
Äsch det kommer att ordna sig. Jag har aldrig varit med om att det inte gjort det. Den enda farhågan jag egentligen har är att min vandringskompis ska bli sjuk (sämre). Han har tydligen åkt på en förkylning och meddelade häromdan att han har ordentlig hosta. För fjällvandra kan man inte göra själv.
Jag är verkligen glad över och kommer antagligen vara oändligt tacksam över att jag gjorde min första anhalt hos Em.
Nu hoppas jag bara på att min fjällvandringskompis dyker upp. Någorlunda frisk. På hotell Scandic Ferrum i Kiruna 18.30 ikväll.
Kommentarer
Trackback
