Det behöver inte vara skönt att gå till frisören
”VA? Tycker du att det ska bli skönt att bli klippt?”, undrade L 10 år (medlem i min nya "vecko-familj") när jag berättade att jag äntligen hade tagit mig tid att ordna en tid hos frisören. Hon förstod inte alls att jag tyckte att det skulle kännas skönt att bara sitta och slappa ett par timmar medan någon tar hand om mitt hår.
Jag är dålig på att gå hos samma frisör i den här stan. Jag har gått till samma ställe de senaste gångerna men det är så långt mellan klippningarna så jag hinner glömma vem som tagit hand om mig. Jag ser i alla fall till att boka in mig på den trendigaste salongen. Och tänker att frisörerna är lite bättre på det stället. Lite dyrare men lite bättre.
”Det spelar ingen roll vem det är, bara det är någon erfaren”, sa jag i luren när jag bokade. En gång fick jag en elev och det blev inte bra.
Jag fick en som jag inte haft förut. Ingen elev men jag har inte sett henne här tidigare vad jag kan minnas.
”Jag arbetade i Huskvarna förut”, sa hon. ”Det funkade inte så bra där. Det var ju samma frisyrer. Samma kunder. Inget nytt. Ingen ville lära sig nya saker.”
Jag ser det framför mig. Som frisör i Huskvarna behöver man nog bara kunna göra en frisyr. Krullpermanent.
...eller som Rut i Änglagård, hon hade nog den genuina huskvarnafrisyren
”En frisör som inte passar in i Huskvarna”, tänkte jag. ”Det bådar gott.”
”Men så sökte jag detta”, fortsatte hon. ”Jag är ju inte så bra så jag trodde aldrig att jag skulle få det. Alla andra här är ju så duktiga. Men så sa de att jag kunde börja här.”
Fint.. Jag funderade över vad hon just sagt. Undrar om hon själv visste det. Hon kanske skulle spetsa till marknadsföringen av sig själv och salongen något innan hon sätter saxen i kundernas hår..?
”Slingning var det”, fortsatte hon. ”Då kör vi hätta. Var det länge sen du tvättade håret?”
”I går morse.” (Jag trodde att hätt-slingning dog ut någon gång tidigt 00-tal.)
”Är det inte vanligare med folie?”, undrade jag.
”Folie blir inte så snyggt. Jag får platta ditt hår med tång, då går det lättare att dra ut det. Har du gjort slingning med hätta förut?”.
”Ja, en gång”, sa jag. ”Och det blev inte bra.”
Inte den gången heller. Den gången blev det illgult och jättehemskt. Men det var i och för sig inte hättans fel. Det var min och frisörens urusla kommunikations. Det handlade det säkert om den gången jag blev klippt av en elev också. Och att hade helt fel förväntningar. Jag visste ju att det var en elev. Ändå hoppades jag på något annat.
Kommunikation är verkligen a och o i allt. Ser man inte till att vara överens om det man ska göra blir det inte bra. Men hur ska man veta om den andras bild av vad man ska göra är densamma som ens egna? Tänk bara – om man skulle be tre personer tänka på en bil, då skulle ju alla tre sitta med bilden av tre olika bilar på näthinnan. Hur lätt är det då att frisör och kund ska kunna veta att de kommit överens om en viss frisyr? Om de inte har den framför sig på bild förstås.
”Då får vi hoppas att det blir bra den här gången då”, sa hon. ”Gör det ont?”
Det slet förfärligt och jag kände mig lite yr av smärtan kombinerat med den varma hättan. Jag förstår att hätt-slingning håller på att dö ut. Jag undrade hur många gånger värre det är att föda barn och om jag kunde få ett glas vatten.
Samtidigt som frisören drog ut mitt hår ca en decimeter berättade hon att hennes dotter fötts med hjärtfel och var tvungen att gå igenom en riskfylld operation som väldigt liten:
”Hon var ju sydd både här och där. Det var ju ett stort ingrepp. Men redan någon dag efter operationen sprang hon omkring och lekte i korridoren. Det var ju inte bra egentligen och läkarna hade sagt till att hon absolut skulle hålla sig stilla. Såren kunde ju gå upp! Och så trillade hon och fick ta för sig med armarna.”
Nu kände jag att jag blev arg. Det är inte det att jag inte vill lyssna på när människor vill berätta om vad de varit med om, tvärtom. Men det här var verkligen inte vad jag tänkt mig. Jag gick till någon som skulle ta hand om mitt hår, lägga in det i små fina foliepaket, tvätta det, massera min hårbotten och sedan omsorgsfullt skölja håret i ljummet vatten. Istället var jag tvungen att stå ut med att mitt hår slits ut med en virknål ur pyttesmå hål på 90-talskt huskvarnamanér och bli serverad en bokstavligt talat upprivande historia av en korkad förälder som inte kan hålla sin unge i schack efter ett riskfyllt ingrepp. Det var så omsorgslöst det kunde vara, på alla sätt.
Dessutom var jag verkligen jätteyr nu och tänkte på min dramatiska operation i somras. Och då låg jag ju ändå ner. Ju mer man tänker på att man ska svimma, desto lättare svimmar man. Jag tog ett djupt andetag. Sen blev jag lämnad ifred med en skvallertidning under värmemaskinen och mitt efterlängtade vatten. Allt kändes lite bättre och det blev en fin blond nyans i mitt hår. Jag var nöjd trots att det snarare känts som en hårförlängning än en klippning.
När jag kom hem sa jag till L att jag nu helt och hållet förstår hennes skepticism. Det behöver inte vara skönt att gå till frisören. Förväntningar och kommunikation är verkligen a och o.
Jag är dålig på att gå hos samma frisör i den här stan. Jag har gått till samma ställe de senaste gångerna men det är så långt mellan klippningarna så jag hinner glömma vem som tagit hand om mig. Jag ser i alla fall till att boka in mig på den trendigaste salongen. Och tänker att frisörerna är lite bättre på det stället. Lite dyrare men lite bättre.
”Det spelar ingen roll vem det är, bara det är någon erfaren”, sa jag i luren när jag bokade. En gång fick jag en elev och det blev inte bra.
Jag fick en som jag inte haft förut. Ingen elev men jag har inte sett henne här tidigare vad jag kan minnas.
”Jag arbetade i Huskvarna förut”, sa hon. ”Det funkade inte så bra där. Det var ju samma frisyrer. Samma kunder. Inget nytt. Ingen ville lära sig nya saker.”
Jag ser det framför mig. Som frisör i Huskvarna behöver man nog bara kunna göra en frisyr. Krullpermanent.
...eller som Rut i Änglagård, hon hade nog den genuina huskvarnafrisyren”En frisör som inte passar in i Huskvarna”, tänkte jag. ”Det bådar gott.”
”Men så sökte jag detta”, fortsatte hon. ”Jag är ju inte så bra så jag trodde aldrig att jag skulle få det. Alla andra här är ju så duktiga. Men så sa de att jag kunde börja här.”
Fint.. Jag funderade över vad hon just sagt. Undrar om hon själv visste det. Hon kanske skulle spetsa till marknadsföringen av sig själv och salongen något innan hon sätter saxen i kundernas hår..?
”Slingning var det”, fortsatte hon. ”Då kör vi hätta. Var det länge sen du tvättade håret?”
”I går morse.” (Jag trodde att hätt-slingning dog ut någon gång tidigt 00-tal.)
”Är det inte vanligare med folie?”, undrade jag.
”Folie blir inte så snyggt. Jag får platta ditt hår med tång, då går det lättare att dra ut det. Har du gjort slingning med hätta förut?”.
”Ja, en gång”, sa jag. ”Och det blev inte bra.”
Inte den gången heller. Den gången blev det illgult och jättehemskt. Men det var i och för sig inte hättans fel. Det var min och frisörens urusla kommunikations. Det handlade det säkert om den gången jag blev klippt av en elev också. Och att hade helt fel förväntningar. Jag visste ju att det var en elev. Ändå hoppades jag på något annat.
Kommunikation är verkligen a och o i allt. Ser man inte till att vara överens om det man ska göra blir det inte bra. Men hur ska man veta om den andras bild av vad man ska göra är densamma som ens egna? Tänk bara – om man skulle be tre personer tänka på en bil, då skulle ju alla tre sitta med bilden av tre olika bilar på näthinnan. Hur lätt är det då att frisör och kund ska kunna veta att de kommit överens om en viss frisyr? Om de inte har den framför sig på bild förstås.
”Då får vi hoppas att det blir bra den här gången då”, sa hon. ”Gör det ont?”
Det slet förfärligt och jag kände mig lite yr av smärtan kombinerat med den varma hättan. Jag förstår att hätt-slingning håller på att dö ut. Jag undrade hur många gånger värre det är att föda barn och om jag kunde få ett glas vatten.
Samtidigt som frisören drog ut mitt hår ca en decimeter berättade hon att hennes dotter fötts med hjärtfel och var tvungen att gå igenom en riskfylld operation som väldigt liten:
”Hon var ju sydd både här och där. Det var ju ett stort ingrepp. Men redan någon dag efter operationen sprang hon omkring och lekte i korridoren. Det var ju inte bra egentligen och läkarna hade sagt till att hon absolut skulle hålla sig stilla. Såren kunde ju gå upp! Och så trillade hon och fick ta för sig med armarna.”
Nu kände jag att jag blev arg. Det är inte det att jag inte vill lyssna på när människor vill berätta om vad de varit med om, tvärtom. Men det här var verkligen inte vad jag tänkt mig. Jag gick till någon som skulle ta hand om mitt hår, lägga in det i små fina foliepaket, tvätta det, massera min hårbotten och sedan omsorgsfullt skölja håret i ljummet vatten. Istället var jag tvungen att stå ut med att mitt hår slits ut med en virknål ur pyttesmå hål på 90-talskt huskvarnamanér och bli serverad en bokstavligt talat upprivande historia av en korkad förälder som inte kan hålla sin unge i schack efter ett riskfyllt ingrepp. Det var så omsorgslöst det kunde vara, på alla sätt.
Dessutom var jag verkligen jätteyr nu och tänkte på min dramatiska operation i somras. Och då låg jag ju ändå ner. Ju mer man tänker på att man ska svimma, desto lättare svimmar man. Jag tog ett djupt andetag. Sen blev jag lämnad ifred med en skvallertidning under värmemaskinen och mitt efterlängtade vatten. Allt kändes lite bättre och det blev en fin blond nyans i mitt hår. Jag var nöjd trots att det snarare känts som en hårförlängning än en klippning.
När jag kom hem sa jag till L att jag nu helt och hållet förstår hennes skepticism. Det behöver inte vara skönt att gå till frisören. Förväntningar och kommunikation är verkligen a och o.
