Livet rullar på. Men lever vi?
Vi kör på. Stress, jobb, leverera, prestera, målfokus. Vi är dåliga på att stanna upp, vi gör några försök att vara här och nu med lite quickfixmindfulness eller yoga och sen kör vi vidare. Reflekterar inte speciellt mycket över det vi håller på med och gör inga stora förändringar åt en vardag som vi kanske egentligen skulle vilja var annorlunda.
Inte förrän något händer. Någon nära eller vi själva blir svårt sjuka, en nära vän eller släkting dör. Först då när vi står där med smärtan, i sorgen, får vi tillfälle att reflektera över vad vi håller på med och en chans till förändring. Vi inser att vi måste börja leva. Varför måste vi få en hint om det först?
Jag såg ett inslag på TV om en kvinna som levt ett stressigt liv i PR-branschen. Orimliga krav brände ut henne men hon fick den där möjligheten att tänka över sitt liv, tog den och idag är hon mindfulnessinstruktör. Här och nu som vi alla vill vara men som vi ändå inte går in för. Att vara det vi gör. Att göra det vi är.
Promenad i stan. Jag blev så glad när jag vandrade i mina gamla kvarter kring St Eriksplan och upptäckte att Cajsa Warg har öppnat där. Jag funderade på om St Eriksplan håller på att bli det nya Söder och när jag gick in i mataffären och möter det där gammeldagsa lanthandelsstuket som en oas slås jag igen av känslan "vad håller vi på med"? Vad vi söker stillhet jämt. Vi vill känna de genuina smakerna och vi vill att de ska vara lättillgängliga. Sen går vi ut ur affären och stressar på som tidigare. Det verkar som om vi både vill ha kakan och äta den.
Varför kör vi på då? Varför ändrar vi inte livet när vi får chansen? Varför går vi inte in för att vara närvarande i det vi gör fullt ut?
Kanske för att vår värld är uppbyggd av andras värderingar. Det är så lätt att sluta lyssna till oss själva och tappa bort oss. Vi blir hellre bejublade längs vägen där massan står än att vi vågar bejaka vår egen snårstig. I vår längtan efter tillhörighet, att få vara med och leka. För att vi ska känna oss mindre ensamma för en stund.
Stefan Sauks föreställning Smutsiga ögon bekräftade det. Jag och C hängde bland kändis-, teater- och PR-folk på genrepet på Boulevardteatern. Smutsiga ögon handlar om en man som levt ett helt perfekt liv. Sett utifrån. När rollpersonens fru vill skiljas och deras dotter ligger inför döden efter ett självmordsförsök och berättar i ett brev till honom hur mycket hon hatar honom för att han inte funnits där för henne inser han för sent vad han försakat i sin strävan efter framgång och ser vad det viktiga i livet egentligen är.
Jag kunde inte låta bli att fundera över vilket motiv människorna i publiken har för att gå och se pjäsen. Hur många som är där för att de älskar dramer om miserabla människoöden och hur många som hänger med för att de är nöjda över att ha fått en VIP-biljett och för att det känns viktigt att upprätthålla en bild av sig själva i ett visst sammanhang. Och jag själv då? Vad gör jag där? Även om den här typen av dramer faktiskt är min favoritgenre :-)
Men jag vet, det är inte enkelt. Inte heller Sauks rollfigur står ut med att stå där, närvarande mitt i livet när det drabbar honom som värst med insikten om att han faktiskt lever och kan börja leva på riktigt. Han kan fortfarande ta chansen att vara närvarande för sin dotter och bygga sig en värld som inte enbart består av prestige.
Men det finns en tröst
"Så länge som vi har kvar respekten för den bild av hur vi borde vara så ger vi inte upp" , säger rollfiguren.
"Förlorar vi den är det kört."
Och jag tror verkligen att det är så. För ja, jag vet, jag borde vara en godare och bättre människa. Och ja jag kan göra något mer värdefullt och medmänskligt av mitt liv. Men så länge vi vet det och har respekt för den bilden, att vi kan bli bättre, då är vi fortfarande med i matchen. Kan vi bara se målet måste vi också kunna staka ut vägen dit. Det är vårt ansvar. Även om vi inte är redo för det och vågar just nu.
Så länge vi bara bygger Cajsa Warg i stan, handlar ekologiskt när det passar oss och gå på våra tio minuters mindfulnesspass är vi inte framme, men vi visar i alla fall en önskan om att bli bättre. Att vi är ett steg på vägen.
Vi får bära med oss bilden om hur vi borde vara, som en present till oss själva. Att skala av pappret bit för bit, lite då och då när vi känner oss tillräckligt modiga. Och knyckla ihop det och slänga det helt när vi är redo för det.
För allt finns ju. Och är. Livet. Det handlar bara om hur vi ska förhålla oss till det .
Inte förrän något händer. Någon nära eller vi själva blir svårt sjuka, en nära vän eller släkting dör. Först då när vi står där med smärtan, i sorgen, får vi tillfälle att reflektera över vad vi håller på med och en chans till förändring. Vi inser att vi måste börja leva. Varför måste vi få en hint om det först?
Jag såg ett inslag på TV om en kvinna som levt ett stressigt liv i PR-branschen. Orimliga krav brände ut henne men hon fick den där möjligheten att tänka över sitt liv, tog den och idag är hon mindfulnessinstruktör. Här och nu som vi alla vill vara men som vi ändå inte går in för. Att vara det vi gör. Att göra det vi är.
Promenad i stan. Jag blev så glad när jag vandrade i mina gamla kvarter kring St Eriksplan och upptäckte att Cajsa Warg har öppnat där. Jag funderade på om St Eriksplan håller på att bli det nya Söder och när jag gick in i mataffären och möter det där gammeldagsa lanthandelsstuket som en oas slås jag igen av känslan "vad håller vi på med"? Vad vi söker stillhet jämt. Vi vill känna de genuina smakerna och vi vill att de ska vara lättillgängliga. Sen går vi ut ur affären och stressar på som tidigare. Det verkar som om vi både vill ha kakan och äta den.
Varför kör vi på då? Varför ändrar vi inte livet när vi får chansen? Varför går vi inte in för att vara närvarande i det vi gör fullt ut?
Kanske för att vår värld är uppbyggd av andras värderingar. Det är så lätt att sluta lyssna till oss själva och tappa bort oss. Vi blir hellre bejublade längs vägen där massan står än att vi vågar bejaka vår egen snårstig. I vår längtan efter tillhörighet, att få vara med och leka. För att vi ska känna oss mindre ensamma för en stund.
Stefan Sauks föreställning Smutsiga ögon bekräftade det. Jag och C hängde bland kändis-, teater- och PR-folk på genrepet på Boulevardteatern. Smutsiga ögon handlar om en man som levt ett helt perfekt liv. Sett utifrån. När rollpersonens fru vill skiljas och deras dotter ligger inför döden efter ett självmordsförsök och berättar i ett brev till honom hur mycket hon hatar honom för att han inte funnits där för henne inser han för sent vad han försakat i sin strävan efter framgång och ser vad det viktiga i livet egentligen är.
Jag kunde inte låta bli att fundera över vilket motiv människorna i publiken har för att gå och se pjäsen. Hur många som är där för att de älskar dramer om miserabla människoöden och hur många som hänger med för att de är nöjda över att ha fått en VIP-biljett och för att det känns viktigt att upprätthålla en bild av sig själva i ett visst sammanhang. Och jag själv då? Vad gör jag där? Även om den här typen av dramer faktiskt är min favoritgenre :-)
Men jag vet, det är inte enkelt. Inte heller Sauks rollfigur står ut med att stå där, närvarande mitt i livet när det drabbar honom som värst med insikten om att han faktiskt lever och kan börja leva på riktigt. Han kan fortfarande ta chansen att vara närvarande för sin dotter och bygga sig en värld som inte enbart består av prestige.
Men det finns en tröst
"Så länge som vi har kvar respekten för den bild av hur vi borde vara så ger vi inte upp" , säger rollfiguren.
"Förlorar vi den är det kört."
Och jag tror verkligen att det är så. För ja, jag vet, jag borde vara en godare och bättre människa. Och ja jag kan göra något mer värdefullt och medmänskligt av mitt liv. Men så länge vi vet det och har respekt för den bilden, att vi kan bli bättre, då är vi fortfarande med i matchen. Kan vi bara se målet måste vi också kunna staka ut vägen dit. Det är vårt ansvar. Även om vi inte är redo för det och vågar just nu.
Så länge vi bara bygger Cajsa Warg i stan, handlar ekologiskt när det passar oss och gå på våra tio minuters mindfulnesspass är vi inte framme, men vi visar i alla fall en önskan om att bli bättre. Att vi är ett steg på vägen.
Vi får bära med oss bilden om hur vi borde vara, som en present till oss själva. Att skala av pappret bit för bit, lite då och då när vi känner oss tillräckligt modiga. Och knyckla ihop det och slänga det helt när vi är redo för det.
För allt finns ju. Och är. Livet. Det handlar bara om hur vi ska förhålla oss till det .
Still I don´t know what this song is about
Morgonpromenaderna till jobbet är sällsynta nu för tiden. Så som bloggandet. Man får aldrig skylla på att tiden inte finns där för det gör den. Det är hur man tar tillfällena i akt och prioriterar. I morse prioriterade jag i alla fall promenaden och tillfälle att gå in i mig själv en stund. Ur min älskade mp3spelare strömmade musik med Katie Melua och för en gångs skull hoppade jag inte över hennes "I cried for you" som för länge sen gett mig öronskav.
Jag tänkte på en konsert jag var på förra året då hon, strax innan hon skulle spela låten, sa: "I dont know why I wrote it, and still, I dont really know what this song is about".
Det är det som är så underbart med att tolka texter - att det är så mycket upp till lyssnaren att måla sin värld. Och så här långt efteråt vet jag precis.
För mig handlar den här låten inte om kärlek och inte om vänskap. Den handlar om två själar som möts i sina vandringar genom livet och som hakar i varandra på något sätt. En ordlös kontakt, ett möte i en annan dimension. Man vet vad den andra tänker och känner. Man vet att man inte inbillar sig men det går heller inte att förklara i ord det som sker.
Vi frågar oss vad det är, mötet i det omedvetna. Allt och inget på samma gång då det är ett möte som aldrig kommer att kunna utvecklas till någon verklig relation. Vi måste leva med att vi inte kan begripa och vi måste fortsätta våra vandringar, var och en åt sitt håll. Det blir som en sorg för oss och det enda vi kan göra är att bära med oss det som ett fint minne i hjärtat. Som en liten skatt. Och det blir vår enda tröst.
Jag tror att det är det som Katie försöker säga.
But others pass, they never pause
To feel that magic in your hand
To me you're like a wild rose
They never understand why
I'll cross the sea for a different world
With your treasure, a secret for me to hold
In many years they may forget
This love of ours or that we met
They may not know
How much you meant to me
Without you now I see
How fragile the world can be
And I know you've gone away
But in my heart you'll always stay
Ur: I cried for you av Katie Melua
Jag tänkte på en konsert jag var på förra året då hon, strax innan hon skulle spela låten, sa: "I dont know why I wrote it, and still, I dont really know what this song is about".
Det är det som är så underbart med att tolka texter - att det är så mycket upp till lyssnaren att måla sin värld. Och så här långt efteråt vet jag precis.
För mig handlar den här låten inte om kärlek och inte om vänskap. Den handlar om två själar som möts i sina vandringar genom livet och som hakar i varandra på något sätt. En ordlös kontakt, ett möte i en annan dimension. Man vet vad den andra tänker och känner. Man vet att man inte inbillar sig men det går heller inte att förklara i ord det som sker.
Vi frågar oss vad det är, mötet i det omedvetna. Allt och inget på samma gång då det är ett möte som aldrig kommer att kunna utvecklas till någon verklig relation. Vi måste leva med att vi inte kan begripa och vi måste fortsätta våra vandringar, var och en åt sitt håll. Det blir som en sorg för oss och det enda vi kan göra är att bära med oss det som ett fint minne i hjärtat. Som en liten skatt. Och det blir vår enda tröst.
Jag tror att det är det som Katie försöker säga.
But others pass, they never pause
To feel that magic in your hand
To me you're like a wild rose
They never understand why
I'll cross the sea for a different world
With your treasure, a secret for me to hold
In many years they may forget
This love of ours or that we met
They may not know
How much you meant to me
Without you now I see
How fragile the world can be
And I know you've gone away
But in my heart you'll always stay
Ur: I cried for you av Katie Melua
