uraskanielden

Häromdan berättade FF för mig om en intervju hon hört med Pia Degermark. Pia pratade om mannen som hon blivit förälskad i och tillsammans med ganska sent i livet - en missbrukare. I hennes kretsar var det otänkbart att bli tillsammans med en man som levde "på samhällets botten". 

"Men han var dock en människa" hade Pia sagt.

Både FF och jag stannade upp kring de orden när FF berättat klart. Han var dock en människa. Jag vet inte mycket om Pias liv men det säger en del om vad hon varit med om och vilka förväntningar som fanns på henne i det hem där allt som betydde något var yta och pengar. Men det sa också mycket om hur Pia var som människa. Att se det inre värdet hos andra och bortse från det hon själv var präglad av.

Jag tänkte på de där orden fortfarande efter att ha varit iväg och sett Pygmalion några dagar senare. Pygmalion som kändes platt. Skådelspelarinsatserna var helt underbara så det är inte det men jag undrade om jag missat något väsentligt. Och slutet - kunde man inte gjort något tänkvärt av det? Dessutom håller jag inte med tidningars recensioner som relaterar dramat till både könskamp och klasskamp.




Jag kan till slut ändå inte se på Pygmalion ur något annat perspektiv än individperspektivet och det som finns runt om oss hela tiden. I familjen, jobbet och andra sociala sammanhang.

Eliza stod upp till slut upp för den hon var trots att hon på ett sätt blir förförd av "den nya världen". Hon anstränger sig så mycket för att passa in och bli accepterad att hon utplånar sig själv.

Så som vi gör för att överleva. Vi bygger upp så många falska jag och så mycket yta för att passa in överallt att dessa blir viktigare än att ha med oss oss själva. Det ställs så många krav på oss och vi gör allt för att leva upp till dem så att vi inte vet var vi har oss själva till slut i allt detta: Hur långt är 18-åriga tjejer beredda att styla sig innan de går ut och hänger på Stureplan? Hur mycket av våra egna liv är vi villiga att ge upp för den man eller kvinna vi lever med? Hur mycket kan vi (medvetet eller omedvetet) leva upp till våra föräldras förväntningar - att bli deras förlängda arm i vad det inte lyckades åstadkomma själva, eller vad de vill "visa upp" av oss? Det sistnämnda blev så tydligt i relationen mellan mr Higgings och hans mor och syster. Redan här är spelreglerna tydliga för vad som gäller för att man ska få vara med och leka.

Hon är inte äkta i den nya, till ytan glamourösa värld hon lever - därför kan hon aldrig bli riktigt accepterad. Eller good enough. Samtidigt kan hon inte gå tillbaka till sitt förra liv. Det har hon "vuxit ur" eller skulle inte bli accepterad där heller eftersom hon ju har förändrats. Som att som singel komma tillbaka till alla barnfamiljer sin gamla hemby efter ett antal år i storstadsdjungeln. Det går liksom inte.

Eliza var stark nog att välja den man som såg henne för den hon var och att tacka nej till den inträdesbiljett till den värld hon blivit "pimped" för. Pia också.

Eliza hade aldrig kunnat göras så "äkta" att hon blir good enough. Och det är det som är grejen. Good enough kan aldrig skapas utifrån. På ett sätt känns det tryggt. För det bottnar i att du inte kan bli någon annan än den du är för att vara good enough. Att vara människa som Pia Degermark sa. 

Att det ska vara så svårt för oss.