uraskanielden

På väg hem i dag blåste jag förbi polisen i 140 km/h. För sent insåg jag att de placerat ut sig bakom ett buskage.
Lite längre fram stod deras kollegor med blinkande blåljus och vinkade in bilar. Och jag var säker på att nu var jag körd.



Men jag fick passera. Inte ens polisen verkar se mig.

Psykosomatik var ämnet för dagen. Kan ett sargat psyke skapa kroppsliga sjukdomar och hur? Vi slog oss ner vi det ett bord för att starta eftermiddagens gruppdiskussion; jag, T, två socionomer och en kirurg. På bordet stod en vas med tulpaner och en i gruppen (som man skulle kunna tro att hon är mytoman om man inte har insett hur obeskrivligt smart och kunnig hon är och verkar ha gått igenom all skit en människa kan gå igenom) började klämma jättehårt på tulpanerna.

"Det är bara florister som tar så hårt i blommor" sa T.
"Just det och jag är ju även utbildad florist" sa den übersmarta. Inte otippat alltså.

Kirurgen fick syn på min blågrönröda arm:
 "Får se på din arm" "Oj då, vem har slagit dig?"
Helt spontant utan att tänka mig för utbrast jag
"Åh om det ändå vore så väl, men jag har inte ens nån som kan slå mig."
Innan jag förstod vad jag hade sagt... och alla skrattade.

Och så började han klämma på armen. (Ungefär som en florist klämmer på blommor.)

Hur som helst. Det blev en intressant diskussion om ett nedsatt psyke kan skapa cancer, allergier, scolit... Jag som blivit fri från både nöt och pollenallergi under min tid i analys var kanske mer övertygad om just den delen än de andra. Men det blev väldigt provocerande, framförallt för läkarna när man kom in på scolit eller vad det heter (något med tarmen). Intressant också att det är så viktigt (speciellt för läkarna) att det finns mätbara resultat och att det ska vara statistiskt säkerställt för att man ska köpa det hela. Jag tror att man är dålig på att uppfinna mätmetoder, det är inte sätten att jobba på som är fel. Men bara för att man inte uppfunnit relevanta mätmetoder så måste man förkasta sätten att jobba.

Intressant också att en av läkarna hävdade att de personer som blir utbrända i regel inte har någon kontakt med sina känslor och lider av affektfobier.

Vi svävade ut i diskussionerna. Och det blev svårt att hålla en diskussion kring just det som stod i boken, även med anledning av att alla inte läst än. Tiden blev knapp. Och min färgglada arm kom på tal. Igen. Vi tyckte att vi skulle kunna använda oss av armen som en somatisk grej för att mörka att vi inte hunnit diskutera igenom dagens text ordentligt...

Hade tänkt skriva om denna dag men det var bäst att vänta tills jag fick lite distans. För fjärde gången i vinter trillade jag med cykeln. Den här gången var det dock ingen snö så jag slirade i lösgrus istället. Och landade på armbågen och knät. Jag bet i hop och kände hur min stickade tröja klibbade fast i såret på armen. Jag ville bara gråta då. Ville bli hållen och tröstad och omplåstrad och slippa känna min utsatthet som i det läget blev så total. Att ensam alltid måste vara stark trots att man halkat på lösgrus. En av assistenterna plåstrade om mig i alla fall. Med tre stora plåster. Och jag hade gråten i halsen hela dan men tillät mig inte att låta den bubbla över.  

På eftermiddagen gick jag ner i matsalen för att hämta upp en kopp kaffe. Då sa en snubbe:
"Vill du höra en rolig historia?"
"Ja" (Fast egentligen ville jag bara skrika att jag inte alls var upplagd för det)
"Det var en blondin som gick till läkaren för hon hade en jättestor groda på huvudet, och när hon kom till läkaren frågade han/hon vad hon behövde hjälp med. Då sa grodan:"
" Kan du ta bort den stora bölden jag har i rumpan?"
Jag log inte ens en gång. Stod bara där med mina blonda lockar som trillat ner i pannan på mig och betraktade mannen som dragit denna urkorkade vits. Smart att säga en sån sak "apropå ingenting" till en som gått rätt länge i psykoanalys, där associationerna är det centrala....

 i efterskott

Jag kände mig så levande i går. Fast jag var död. I en lek alltså. Jag var hos min väninna och hennes man och son som är fyra år. Jag var där på middag och efter maten ville sonen (A) leka krig. Jag tog skydd bakom stolar och bord medan de tre familjemedlemmarna ställde upp sig på rad i köket, beväpnade till tänderna med sablar, gevär och blinkande svärd, beredda att anfalla. Jag försökte parera alla skott de sköt på mig - helt inne i leken och tillslut blev jag ju skjuten och låg död bakom matsalsbordet.

Pappa H och A tassade fram till mig där jag låg och knep ihop ögonen.

H: "Vad ska vi göra nu?"
A: "Vet inte"
H: "Du får ge henne en puss så hon blir levande igen"
A tvekar...
"Neee"
H: "Jo men annars vaknar hon inte." "Ge henne en puss nu."
A: "Nej men det är bättre att du gör det..."

Jag höll på att spricka av skratt. Hur skulle pappan hantera detta nu?

A: "Jo pappa, du får ge henne en puss"

...

Då tänkte jag på leken som nödvändig och en förutsättning för allt liv. Och förstod varför den är så central i terapin. För att man ska kunna utvecklas överhuvudtaget. Växa och bli levande. Och jag kände mig så levande i går som jag inte känt på länge länge. Trots att jag var död.

Men det är ju självklart inte slut där. Nej nej. På kvällen var det utgång. Jag velade jättemycket för jag kom hem stelfrusen efter att ha stått på läktaren i sex timmar.

Låg och huttrade under tre täcken. Ringde L och sa att jag bangar. Ångrade mig. Jag kan inte banga ett avslut med utgång på en sån här dag. Klev in i duschen och tinade sakta men säkert upp. Klädde mig i lagom sloppy flustret-stil och slängde mig på cykeln. (Jag har inte varit på Flurran förr mer än en gång och det var på sommaren så det skulle bli intressant. Hade hört av min frissa att det var rätt raggigt. Men prestigelöst och blandat med folk och det kändes ju kul (det sistnämnda i alla fall :-) )

Försökte få tag på L. Hon svarade inte men var nästan den första personen jag sprang på där inne.. Vi satt och pratade lite och då, på väg till baren såg jag killen från Kraftkällan! Han med rullstolskompisen det spjuvriga leendet som jag bloggat om tidigare. Jag blev så glad! Och var bara tvungen att gå fram till honom och berätta om min glädje när jag såg hans spjuvriga leende. Och då kramade han om mig. Och sen stod vi och pratade och då visade det sig att han även är instruktör på kraftkällan och bland annat kör en del pulsmätarpass. Givet att jag får gå på något av dem nån gång. Det var kul att prata men det kändes mest bara ytligt och inte som om vi hade något mer att säga varandra. Han var liksom bara spjuvern som man blir glad av att se, kändes det som. 



Men sen poppade det upp en kille som från ingenstans och han började prata med mig och det blev intressant nästan med en gång. Det började med att han sa nåt på skämt och så sa jag att det alltid ligger nåt i vad man säger och att 99% är omedvetet. Det brukar ju ofta skrämma bort folk, att säga så, men han verkade bara tycka det var intressant.

Och intressant att höra om hans liv. Han hade rest mycket, varit i hur många länder som helst, hade en ingenjörsutbildning och en MBA från en något Universitet i Philadelphia. "Jaha du är en sån där som tentar av civilekonomen samtidigt med vänsterhanden som du läser till ingenjör" sa jag och skrattade. Det är ju bara matte på de tentorna mot slutet.

Det var intressant att jag som nästan bara gjort den "inre" resan och på sin höjd turat mellan Helsingborg-Helsingör, kunde möta hans lärdomar och svårigheter med att lära sig att se världen ur ett stort perspektiv utan skygglappar.

"De där skygglapparna är så bekväma att ha på sig och det svåra börjar när man väl tagit av sig dem."

Som med terapi och försvaren tänkte jag.

Och så berättade han att hans mamma var från Egypten och att hon är lesbisk och lever med en kvinna i USA och jag undrade så mycket hur det påverkat hans liv. Och då sa han att för honom har det bara varit bra för han vet ju att han är den man som hans mamma älskar mest! Åhå!! Vad har det för betydelse i diskussionen om den primära narcissismen, det oidipala och förkastandet av fadersnamnet!?

"Vad vill du ha ut av ett förhållande, vad är det där lilla extra du vill ha ut?" frågade han mig. "Det som gör att du inte nöjder dig med vad som helst!"Och så blev det ännu mer djupt och intressant. Ingen speciell spänning bara ett otroligt förtätat samtal. Och så pratade vi om gränslöshet och vikten av att sätta gränser så att man inte blir skadad trots att nyfikenheten tar överhand. Och hur svårt det är när man träffar människor som också är gränslösa. "Jag har gått på tusen nitar bara för att jag måste testa gränser" sa jag. "Men man lär sig och man har faktiskt ett ansvar för att sätta sina egna gränser."
Då och då kände jag hans hand mot min rygg. Och undrade lite smått vilken avsikt han hade med det.

Vi pratade nog i säkert tre timmar. Och sen så sa han, helt otippat: "Ja jag har ju varit singel rätt många år och betett mig rätt svinaktigt mot folk när jag varit ute måste jag säga."

"MEN nu är jag ju lycklig sambo sen tre månader tillbaka". "Det var trevligt att prata med dig." 
Och så sträckte han fram handen för att tacka för sig.

Och allt bara dog. Jag vet att det absolut inte var några "obligations", det var mitt eget val att öppna mig och bli djup. Han hade ju också varit öppenhjärtlig gentemot mig. Och det var inte heller så att jag kände att vi "connectade" på det sättet.

Men...det där med "trevligt att prata med dig"... Det var faktiskt MIN REPLIK!

"Det är här skadan i att aldrig ha behövt underkasta sig den primära narcissismen kommer in" tänkte jag surt. Och gick till baren. Jättebesviken.

Killen kom fram till mig någon gång senare under kvällen för att påpeka hur fantastiskt intressant det var att prata med mig och att det var ett speciellt samtal och blabla. Och jag bara sa "jaha" och gick. Barnsligt kanske. För det var någon klok? person som sa att man måste ta ansvar för att sätta sina egna gränser...

När jag cyklade från träningen till mitt lördagsuppdrag ringde LR och frågade om vi skulle ses. Jag hade helt missat att hon skulle vara i stan den här helgen och förklarade att jag var på väg till uppdrag läktarvakt.

"Ska du med?"
"Nä jag har upplevt tillräckligt många bandyturneringar i den här stan. Du, ha det så kul. Och ha tålamod" sa hon innan vi la på.

Tålamod..? När jag närmade mig stan förstod jag vad hon menade för det var fest inte bara på Studenternas utan även på andra håll...



Jag mötte min kollega vid ingången och vi gick in för att ta reda på vilka uppgifter vi skulle ha. Vi irrade runt efter funktionärssamordnaren Gert (antar att han inte stavar med Hjä, fast jag ville det) och stötte ihop med ett par vakter vid ingången till öltältet.

"Har ni sett Gert?" frågade jag.
"Appappapp, inga danskar här! Alla danskar hänvisas till min kollega därborta" sa den ena vakten med någon östeuropeisk brytning och pekade på sin kollega.
Ursäkta min skånska dialekt. (Mina försök att göra mig hemmastadd i min nya stad går visst inte så bra.)

Vakterna hade tydligen inte sovit på ett och ett halvt dygn och var ganska övertrötta. (Och då kändes det ju betryggande att de stod och vaktade vid ingången till öltältet.)

Vi hittade i alla fall Gert efter ett tag och han försedde oss med kaffe, skitsnygga orangea funktionärsvästar och varsin svart mössa som det står oddset på. Gert har jobbat som funktionär på alla nitton finaler som varit i Uppsala och känner alla. Det verkligen lyste om honom när han berättade om sitt engagemang för sporten. Och så verkade han genuint intresserad av sitt uppdrag som funktionärssamordnare och alla människor som engagerar sig i arrangemanget för han kunde alla funktionärers namn utantill. Imponerande. Och så förklarade han vårt uppdrag för oss:

"Ni ska stå på VIP-läktaren och se till att folk kommer in på rätt rad och att den som inte är VIP-smiter över till andra sidan."

VIP-läktaren. "Jaha är det så man ska göra för att hamna på VIP?" sa några av de andra funktionärerna som stod och huttrade vid biljettinsläppet lite syrligt: "Vara förstagångsfunktionär och anmäla sig i sista stund..."

Jag hade verkligen noll koll, jag hängde ju bara på min kollega när hon frågade om vi skulle hjälpa till på bandymatch. Visste ju inte ens att det var SM-final, vilket min pappa påpekat när han fick höra att jag skulle på "nån bandyturnering" i Uppsala. Och nu skulle jag alltså stå och se till att Tomas Brolin, Dr Alban, Björn Borg och Brasse Brännström (de har tydligen varit där och sett finalerna tidigare år) och andra bandyfantaster hamnde på rätt bänkrad. Intressant.

Dammatchen som började runt lunch var lite lugnare. Under den matchen stod det ett par hängivna nässjöfans bakom mig och gav oss information om samtliga spelare på sin breda småländska (de hade antagligen hamnat i dansk-facket tillsammans med mig om vakten hade fått bestämma). Och så klappade ett par mongoloida AIK-supportrar med sina jättehandskar och skrek och sjöng i sina guldhjälmar och svart-gula bandytröjor med namnen Bo och Kennet på. De verkade helt övertygade om att AIK skulle vinna (tydligen har de vunnit 11 gånger och Nässjö 0). Men Nässjö tog hem segern och de storvuxna gubbarna bakom mig grät så tårarna sprutade och kramade om mig och L så vi också blev helt rörda. 

Bo och Kennet var helt förstörda där nere vid sargen och vi såg hur de sakta segade sig ut från området med hängande huvuden och sorgsna blickar. Jag tänkte att den här uppladdningen har nog varit en jättedel av deras liv. Och så går det så här. Och kan de verkligen vara i detta nu? Vad är det här med bandy egentligen?? Som förenar. Och även sargar.

På lunchen satt jag och pratade med en kameraman. Han höll på att fixa med kamerorna så att ljuset skulle bli så bra som möjligt i bild. Han tyckte som alla andra att det var härligt med sol men det ställde till det för kameramännen med solsken på isen och växlande molnighet. Jag fattade sen för när man såg matchen på storbild såg det hela mycket ljusare ut på bilden än vad det var i verkligheten. Det hade jag aldrig reflekterat över om vi inte hade pratat om det.

I väntan på herrarnas match som skulle börja någon timme efter dammatchen (och där det tydligen skulle vara ett otrooooligt publiktryck enligt vår senior funktionärsexpert) gick jag och min kollega runt lite på området.

"Har du sett Dr Alban än?" frågade jag L.
"Nääe, har du?"
"Näe jag har inte sett en enda kändis faktiskt"

Vi passerade VIP-tältet med den röda mattan och kristallkrona (helt otroligt att de lägger energi på att hänga upp en kristallkrona i ett partytält) men sen fick vi gå tillbaka till våra platser för det började faktiskt välla in folk nu.

Jag kände mig som Kaj Åke (Kajan) i HippHipp där jag stod:
"Ja du ska till B4-in där ja"
"B3 där ja, fortsätt uppåt.."

Brasse B passerade i alla fall. Och så Rolf Porseryd. Han verkar vara en riktig idrottsfantast, han simmade även Vansbrosimmet samtidigt som jag härom året för jag plaskade förbi honom, minns jag.

Och så var det ju det här med fyllan. Att det är långt ifrån alla som går på SM-finalen för att kolla på matchen. Som t ex några av killarna som stod där jag försökter hålla ordning och reda:

"Det här med bandy det är mycket speciellt" sa den ena.
"Som du ser åker de runt runt i cirklar och det är för att få upp farten... och så kan man tycka att det händer ingenting under en jättelång tid och så plötsligt bara smäller det till utan att man hänger med på hur det gick till, bandy är ett sånt strategiskt spel. Mycket mer strategi än hockey.."

Det lät ju intelligent och trovärdigt. Men sen förstod jag att killen inte visste ett dugg om bandy. Han visste inte ens vilket lag som var vilket. Och jag vågade inte ens lita på hans beskrivning av var Edsbyn ligger när han skulle göra en utläggning om hur stor sporten är där... Enligt honom 20 mil norr om Gävle men jag vill inte låta mig luras en gång till.

Jag fick iväg killarna till öltältet strax före pausen och så tror jag att de stannade där. De kom i alla fall inte tillbaka till sina platser... Och läktaren var inte alls lika fullsatt i andra halvlek som i första, vad det nu kan bero på. Men trots att folk var dragna var det bara en bra och hjärtlig stämning. Inget bråk och inga huliganer. Bara glädje i publiken. Och hos alla som verkligen ställer upp på frivillig basis med sitt genuina engagemang för att skapa det där, enligt Gert "Sveriges förnämligaste arrangemang...näst efter Vasaloppet..."

Och Gert hade mycket väl kunnat stava sitt namn som Hjärt.

Hur matchen slutade? Jag tror att Västerås vann. Men det är som sagt inte det som är grejen.

....

Fotnot. Bo och Kennet heter egentligen något annat ;-)

I dag skulle jag koppla in försäkringskassan i en grej. Det var brådskande för en av våra medarbetare behövde få svar på viktiga frågor. Jag ringde och ringde men fick bara handläggarens glada telefonsvararröst i örat. Jag lämnade meddelande om att det var brådskande och så mailade jag henne. Jag gjorde ett nytt försök efter lunch och då svarade hon faktiskt (inte alls lika glad som på telefonsvararen) . Antagligen svarade hon "av misstag" (om man nu kan göra det)  för det verkade som om hon ångrade sig så fort hon hörde min röst.

Och hon var så otrevlig så jag höll på att svimma:

"Hej jag vet inte om du har hört mina meddelanden, jag har ringt och mailat..."
"Jo det har jag. Men jag har faktiskt suttit i möte hela förmiddagen och nu är jag på väg till ett annat möte. Snart."
(Har du tid att prata eller inte? Har du inte tid så svara inte då.)

"Jo jag skulle vilja boka in ett möte med dig för du är handläggare i ett ärende hos oss." "Vi skulle gärna träffa dig, kan du nästa vecka..."
"Ja jag är faktiskt väldigt uppbokad..."
"Säg förslag på några tider så ska vi försöka anpassa oss." "Vi är tre personer som ska vara med."
"Njaaa... onsdag då." "Var finns ni?"

Jag förklarade vägen till jobbet varpå hon säger:
"Det kommer ta en halvtimme för mig att cykla till er". "Nä det går inte då får vi ta en annan dag." "Kan inte ni komma hit i stället?"
(Men vi är ju tre)
"Det bästa är väl om du kommer till oss." "Är det ovanligt med den här typen av möten för er?"
"Nänä inte alls". "Men det tar faktiskt en halvtimme för mig med cykel!!!"

Skitkärring. Jag blev väldigt upprörd. Och jag undrade i mitt stilla sinne hur jag klarade av att jobba på IKEA tidigare, där jag stod och tog (och även vände) otrevliga kunder dagarna i ända utan att tycka det var det minsta jobbigt.

Antagligen eftersom att då handlade det om små platta paket. Nu är det människor som jag värnar om och som jag har ambitionen att stötta och hjälpa. Och så möts jag av den attityden. Mycket otrevligt och dåligt av Försäkringskassan. Min plan är nu att avboka mötet med dem och endast ta rådfrågning via telefon för jag vill inte sätta en redan så otrevlig människa i samtal med personer som behöver hjälp och stöd. Så det så!

Vad är det med den här stan och bandy? Alla verkar vara helt bandyfreakiga. Och nu har jag blivit indragen i det också för på lördag ska jag och en till från min avdelning ställa upp som funktionärer på turneringen som tydligen har blivit ett jättearrangemang.

"AAA de e Sveriges förnääämligaste arrangemang" sa funktionärsamordnaren stolt, när vi ringde för att höra vad man kunde göra som funktionär. "Näst efter Vasaloppet då rå" tillade han.

L och jag ska i alla fall vara läktarväktare vilket ska bli oerhört intressant. Helst ville jag stå i öltältet men det får duga. Vi har tydligen blivit lovade öl till kvällen...

Jag älskar mina arbetsuppgifter just nu. För jag känner att det börjar lossna. Att jag blir självgående i annat än det jag var anställd för från början.

Och jag älskar min arbetsplats. Min kollega skrattar när jag lägger handen på bröstkorgen och säger "ja för här finns så mycket kärlek". Men det finns det och jag älskar alla varma leenden. Jag vill bara vara i det. Och vill aldrig därifrån.

Och i dag när vi skulle fylla i semesterlistorna sa jag att jag inte vill ha nån semester. Jag vill vara där och njuta av mitt Uppsalaår och jag vill inte tänka på vad som kommer att hända efter jul. Men jag är inte där än. Det är faktiskt nio månader kvar. Lika lång tid som när jag var på stället förra gången. Och så mycket som hann hända under den tiden...

I fredags när jag steg av tåget i Stockholm i torsdags ropade konduktören (först som vanligt)

"Ja då var vi framme vid Stockholms Central. Stockholm Central och det är slutstation för tåget..."
(... och sen ) "Jag vill bara passa på att påminna att i morgon är det fredan den trettonde, alltså fredan den trettonde... och hoppas att ni reser med SJ snart igen..."

Jag fick en skitbra affärsidé för ett tag sen som jag har funderat över. Det började när jag satt på mitt förra jobb och kollade i gamla fotokataloger. Jag noterade att min dåvarande chef som nu är på väg att gå i pension såg ut som en 45-årig Cliff Barnes. Det var bilder på massor av folk som om de kom direkt från Dallas och det kändes nästan som om det var något dramatiskt över den där fotokatalogen.

Och då kom jag på att man kan göra sällskapsspel! Man tar fram det som är karakteristiskt för olika arbetsplatser och skapar spel av det. Och så kan man ge det till anställda i present och julklapp. 

 Personliga spel till olika arbetsplatser

Det skulle ju givetvis funka alldeles utmärkt även på min nuvarande arbetsplats. Man skulle t ex kunna köpa upp sina medarbetare, komma i konflikt med folk, bli omplacerad, säga upp sig, byta avdelning, fastna i pappersstrimlaren, i arkivet, i hierarkin eller i en processbeskrivning (uppenbarligen mycket man kan fastna i), få strul med Palasso, bli utskälld av högsta chefen, komma försent till avdelningsmötet (stå över ett kast eller gå direkt i fängelse utan att passera GD), upphandla bort sig själv...  Det kan gå kvalitetssäkringar, man kan hamna i kontroll av alkohol och narkotika, bli utsatt för en klinisk prövning, bli inspekterad, åka på EU-möten, gå igång på nya resepolicyn...

"Vilket toppenjobb egentligen", sa min fd kollega; världens bästa "lazt". Inför varje spel man ska tillverka kan du besöka företagen och går runt och prata med folk. Du kan försöka hitta de där speciella sakerna med varje ställe. "

Vad spelet ska gå ut på? Vet inte...det är svårt i just det här fallet. Här kan man ju inte spela om pengar. Och det blir svårt att klättra i hierarkin. Den som vinner... är det den som lyckas vara kvar längst eller den som kan ta sig därifrån?

................

Ja, tack lazt, vad plockar man poäng på i mitt företag? Det är en intressant fråga. Enligt mig borde fokus ligga på att lösa uppgifterna i alla fall. Bli effektiv. Lösa så många uppgifter som möjligt med så få resurser som möjligt. Så måste det bli... Jag måste tänka vidare här...

 

Nu har jag blivit ägare av två fåtöljer. Från IKEA. Fast jag köpte dem på blocket, jättebilligt. Det blev en hetsig lunch för jag hade en knapp timme på mig att cykla hem genom hela stan, ta emot grejorna och cykla tillbaka. Jag var ändå lite tidig när jag anlände till min lägenhet så jag passade på att stå och prata lite med en berusad (!) taxichaufför som stod i solskenet utanför mitt hus och väntade på en körning :
 
"Väntar du också på nån?" "Jag väntar på min bror, jag har lovat att skjutsa honom till biblioteeeket" sa han på en uppblandad stockholmsdialekt.
"Jaha, det var schysst" sa jag.
"Ah va fan han får pröjsa lunchen då rå". "Som tack", fortsatte han och svängde med en lila Systembolaget-påse. 



Då var jag tvungen att springa iväg för tjejen som skulle komma med stolarna ringde och sa att hon hade fått stopp på bilen en bit bort. Vi fick baxa fåtöljerna ungefär trehundra meter och sen tre våningar upp och så fick hon ringa på hjälp att flytta bilen som inte stod helt snyggt inne på gården bredvid. Och jag var ganska svettig när jag kom tillbaka till jobbet efter att omgående ha cyklat tillbaka. Hade det inte varit för att taxichauffören varit berusad hade jag nog bett honom köra mig...

Men nu känner jag mig nöjd och har nästan inrett ett extra rum i min lägenhet. Det återstår bara att fixa en snygg klädsel.

Jag vet, jag tjatar om detta. Men det är så uppenbart i den här filmen.

"Det är dömt att inte fungere", sa J. "Man skulle bare saje till dem i första scenen; ´lägg ner, de e ingen mening´."
"Nej, nej det finns verkligen hopp för dem båda", tror I. "Om de bara kommer till Paris."

Det unga paret försökte skapa något som byggde på en attraktion. Men sen mötte de aldrig varandra riktigt.
"Hon visste inte vilken jättedator han skulle jobba med för hon var helt ointresserad av att ta reda på vad han såg för möjligheter och dragningskraft i det, vad det betydde för honom. Och han köpte hela Parisgrejen utan att leta i henne efter vad hon sökte", sa T helt klokt. 

"De var varandras motpoler och kunde inte mötas eller jämka. Han var för rädd och hon var för ansvarslös."

Man kan tycka att han bara ser till sitt jobb och att försörja familjen (strukturerna). Och att det är något fegt över det. Något som han gömmer sig bakom för att han inte vågar leva och känna. Men kanske är det just av kärlek till familjen som han gör det. Och kanske är det så att den enda kärleken hon har är kärleken till sig själv. Och sin teater. (Begäret). Det är något helt annat än kärleken i en relation. Hon tar till och med bort deras barn och förlorar sig själv och allt på slutet. 

Det är som om filmskaparen vill säga att det blir farligt och osunt att bygga något på attraktion och begär. Eftersom man kan "gå förlorad". Och att de här (tråk)strukturerna ska finnas för att man ska kunna ha en kärleksfull relation. Men filmen gör det så paradoxalt för det finns heller inget i det strukturella som är bra för dem. Det verkar inte som om något av det fungerar. Hennes passion driver henne till döden och hans vilja att ordna kring familjen ger ingen känsla av kärlek.

På det sättet går man ju också förlorad även om strukturerna kan göra så att det till ytan i alla fall ser ut som om man lever ett hyfsat tillfredsställande liv. Det blir bara mindre dramatisk förödelse. Men lika smärtsam. Och han blir ju förresten potent först när han struntar i konsekvenserna.



"Hur ska man göra för att hjälpa paret?", undrade P.

När det någon gång var bra och fint mellan dem fanns det tillit, närhet och närvaro. De vill i alla fall försöka hitta tillbaka till känslan.

I tycker att de skulle åka till Paris och att det skulle bli bra för dem. De kunde hitta något gemensamt eller i alla fall ta reda på om det finns någonting för dem hos sig själva att bygga på. (I - kommentera om det var något annat du menade.) Det var fint sagt.

Jag tror inte att det är kört men jag måste tyvärr säga att egenterapi nog är den enda lösningen. Att hitta sitt sanna själv bland alla falska de byggt upp och att deras sanna själv får mötas. Jag tror inte på att en ny miljö kan föra dem samman. Men jag tror att de måste hitta sig själva först för att sen kunna ta in varandra. Hoppas det kommer en uppföljare på filmen eller en variant där de blivit räddade i tid...

... de ska upptäckas"

"Låt barnet finnas som det är", säger T Ogden. Jag tycker det är så fint. "Barnet skapar sig en plats som går via intoning, spegling och bekräftelse." Då växer barnet.

"Det är en väldig omställning just nu", sa jag till vår underbara föreläsare som är psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi. "Det är svårt att komma tillbaka till den ytliga världen efter att ha varit i det här djupa".
 
"Men intressant, för man märker hur allt kommer igen i ledarskap och grupp-processer vad organisationsförändringar gör med medarbetarna", fortsatte jag.
"Jaa...överföringarna", sa han.

Överföringarna är de allra tydligaste just nu. Han vet vad han pratar om. Och jag känner dem så tydligt.

"Ja och att ´good relationship is the only way forward´". Jag tjatar om detta för att den psykodynamikerna är de enda som fattat det. "Man kan endast vara en säker och separat individ om man först känt den säkra anknytningen" skriver Bowlby. KBT förlitar sig på tekniken. Läkemedel - där finns ingen teknik eller relation - bara symptomdämpningar och biverkningar. Du möter din läkare en gång, kanske två. Men de goda relationerna - utan dem klarar du dig inte.
 
Det fick mig att komma in på tanken: Hur kommer det att bli med exempelvis Facebook om tio år? När vi träffas mindre och mindre rent fysiskt samtidigt som relationerna är det viktigaste i livet. De virtuella relationerna, kommer det att räcka? Kommer vi att sitta där med våra virtuella relationer utan att fysiskt träffa någon? Så hemskt och fattigt. Så kan det väl ändå inte bli.

Men det kanske kommer att kännas helt naturligt för oss då. Den schizoida folksjukdomen. Vi kanske sakta men säkert kommer att glömma hur fantastiskt det är att vara i nära och djupa relationer. Jag menar, det finns ju redan nu terapier över nätet... Dock inga psykodynamiska eftersom man fattat att det krävs en äkta och sund relation för att utvecklas och att det inte är teknikerna i sig...

Som sagt "good relationship"...

I Frankrike har företag psykologcheckar till sina anställda, läste jag i JUSEK-tidningen. Tio-häfte till psykologen kan man få. Så kan de anställda få stöd att ringa in sina problem. Kanske vore bra att införa på jobbet. Så kan man lösa ut ett häfte i receptionen samtidigt som man hämtar ut sina rikskupongshäften.

Min granne ringde och frågade om nyckeln till motorvärmarboxen som hörde till den parkeringsplats jag hyrde och som jag nu med hans hjälp tagit mig ifrån.

Medan jag letade i lådorna frågade han
"Och bilen går bra?", vilket för en gångs skull var en relevant fråga (även om syftet nog delvis var att bryta tystnaden).

"Jaja, jo och det blev väder i dag med"

Jag tänker tillbaka på veckan som gått och mina svårigheter att släpa mig ur sängen och ta mig till jobbet. Och att jag faktiskt, på väg till jobbet i torsdags tänkte att nu får jag rycka upp mig.

Och så bestämde jag mig för att sjunga på den där sången vi sjöng på i mellanstadiet och där några av killarna klämde i så de blev blå i ansiktet. Först kändes det hellöjligt men jag sjöng den om och om igen. Så där som de tog i från tårna på truedstorpsskånskan som bara de kan:

"OOOOOOOOOO va livet e härlet
sjungår vi en sång
blir det nånsin besvärlet
stämmår vi upp en sång

Hör små solstrålar lockas
fram av vår lilla sång
det ljusnar det lättar när vi på en gång
sjungår vår lilla sång"


Och när jag sjungit den tillräckligt många gånger kändes allting faktiskt mycket lättare. Jag blev så fnissig och fnisset spred sig i hela kroppen. Det hjälpte.

Tänk er ett klassrum. Alla som sitter där. Och ni öppnar dörren för ett par sekunder och betraktar det som händer där inne just då. Det är drömmen. En glimt av det omedvetna. Det är fullt av aktiviteter (alla objekt) just i det ögonblicket. Någon är i färd med att säga något, någon räcker upp handen, några pratar med varandra, någon öppnar bänklocket, någon vässar pennan... Vi stänger dörren till vårt omedvetna (i och med att vi vaknar). Vi har inte längre tillgång till den världen. Men aktiviteterna fortsätter att pågå där inne.

Varför finns det omedvetna? Varför kan vi inte få mer tillgång till det än genom våra drömmar? Är det för att livet kräver strukturer och det omedvetna är strukturlöst? Enligt teorierna kan vi inte få tillgång till det strukturlösa, tillfredsställelse av begäret, förrän vi dör. Får vi hela bilden då (tillgång till det omedvetna) när vi dör? (För någon mening måste det ju finnas med det.)

Är det inte meningen att vi ska försöka "ta oss in i" det omedvetna när vi är i livet? Reder vi inte ut det? Är det för svårt och farligt? Jag är inte rädd men jag tänker att det måste vara något syfte med att vi har 99% omedvetet. Ju mer medveten jag skulle vara desto tryggare skulle jag känna mig. Men som sagt, vi behöver strukturerna...

Jag gick tidigare från jobbet i dag för att min schyrre till granne skulle hjälpa mig att få loss bilen. I princip all snö är borta nu. Jag var hemma vid tre, satte mig i bilen för att göra ett nytt försök innan jag gick upp och ringde på hos grannen. Pinsamt om bromsarna släppt under dagen av alla plusgrader och vi går ut till bilen och den bara rullar ut hur fint som helst.

Jag satte mig vid ratten men inget hände när jag försökte komma ut. Jag gick upp och hämtade grannen, vi la grus bakom hjulen för att få bättre fäste men inget hände (mer än att friktionen gjorde att det blev hett som attan och började ryka om däcken).

"Jag har hört att man kan försöka knacka med nån träbit mot bromsarna" sa jag.
Schyrre-granne gick och hämtade hammare och träbit. Knackade men inget hände.

"Det är nog bara att ta hit en bilreparatör"
"Man får nog lyfta bilen och ta bort hjulen i värsta fall" trodde trevlo, snyggo och schyrre-granne.

"Men vänta, jag kan bara göra ett försök" säger han och jag sa att han fick gärna prova att sätta sig bakom ratten och testa att backa ut.

Jag tänkte att bara för att han ska prova så kommer bilen säkert loss...

Och mycket riktigt kommer hjulen i rull och bilh*lv*t*t glider en två tre meter bakåt. Utan problem.


Epilog
Nu står bilen på kvarterets 48-timmarsparkering. Utan ilagd handbroms. Så nu måste jag flytta den varannan dag och kan både ha koll på att batteriet inte laddar ur och att bromsarna sitter där de ska. Varför hyra en parkeringsplats det blir ju bara problem?

I går fick jag mail från min Ironmankompis Rolle. Han har lovat att uppdatera mig ang hur det går med träning och andra förberedelser inför tävlingen. Jag fick en kopia på ett mail som gått runt bland hans (våra!?)Ironmanträningsfantastmedtävlare. Alla tycks ha kommit igång med de längre 2-3 timmarspassen precis efter jul märkte jag. Jag måste skärpa mig här.

Jag såg att Rolle skrivit till en av arrangörerna:
"Skulle ni även lägga till en på startlistan?" och så angav han mitt namn...




...med svaret;
"Så bra då har vi en deltagare i damklassen också."

...

att det är grannen under som ska ta över min parkeringsplats. Och han verkar inte ha någon brådska. Och nu snöar det jättemycket.

Äntligen har jag nu köpt min lägenhet. Kontrakten har varit skrivna ett tag men i dag var jag och säljaren på banken och lyfte och löste lånen. Det känns skönt men samtidigt lite sorgligt att aldrig mer ha någon kontakt med säljaren eftersom han faktiskt är oerhört trevlig (vilket man inte kan säga om hans flickvän).

Och så skrev vi papper och kallpratade lite och så reste vi oss och skakade hand och så sa banktjänstekvinnan "då får du ju hålla lite koll på räntan för den kommer ju inte vara såhär låg i evigheter".

Då sa ja bara (eller den nationalekonom som uppenbarligen lever kvar i mig) helt lugnt och kallt vilket förvånade mig och jag vet inte var det kom ifrån eller varför jag sa det;

"Nej men; in the long run we´re all dead."

Idag 14:31		Hyundai elantra combi -99 22 000:-
Idag 14:29		Bmw 120d -05   145 000:-
Idag 14:28		Toyota Yaris -05 89 000:- << < < < < < < < < < < < <<<<<<<-----------------------
Idag 14:27		Peugeot 206 CC -02 72 000:-
Idag 14:00		V40 2.0T Classic (lyxutrustad) -04 69 000:-

..jag säger inget mer

...vägrar fortfarande röra på sig. Trots strålande sol och tusen tips från olika håll. En av föreningens styrelseledmöter nedanför tipsade mig om att jag ska höra av mig till hyresvärden.

"Jag ringer honom", sa jag
"Nä vänta tills i morgon" tyckte hon
"Ok då mailar jag väl honom i dag då och ringer i morgon":

"Hej
Jag skulle vilja ställa mig i kö till en ny parkeringsplats. Tror du att du skulle kunna hjälpa mig med det?
 
Jag har ytterligare ett problem och det är att jag nu i två dagar har försökt flytta på bilen men det verkar som om handbromsen har frusit fast. Jag kommer inte loss. Tror du att vi kan lösa det hela och att jag får stå kvar tills det blir plusgrader eller? Jag vet inte vad jag ska göra.. Finns det någon händig person hos er som skulle kunna hjälpa mig?
 
Med vänlig hälsning"


Väntar på svar nu...